mattjat

Tillbringade  gårdagen i en bil då jag och mamma skjutsade syrran till Umeå. Praktik i tre veckor innna hon är klar barnsjuksköterska. Efter vägen fick vi syn på en villa där det brann i ena hörnet på altanen och syrran ringde SOS. Ingen hade larmat innan och vi såg inga människor omking så vi vände och for tillbaka. Då hade det stannat några fler, vi delade på oss och knackade dörr i omgivningen eftersom det fanns stor risk för spridning i den kraftiga blåsten. Huset stod på en gård med fler hus och även en ladugård/stall. På en lägda intill gick tre hästar och de såg ut att vara väldigt oroliga av ljuden och hettan. Men några tjejer kom och tog in dem i stallet efter en stund.
Fanns i alla fall ingen hemma i huset där det bodde en ensam man.
25 minuter (!) tog det för brandkåren att komma på plats. Men redan efter en kvart var huset övertänt. Och attans vad hett det var och ändå stod vi en bra bit ifrån. Huvaligen!
Och något jag blev brydd över var att jag sprang. För det  första, att jag sprang överhuvudtaget var ju en märklig händelse, sedan att det inte ens var jobbigt där och då, var om än mer märkligt. Men man får väl oanade krafter ibland....

På tillbakavägen, 6 timmar senare, hölll branmän fortfarande på med släckningsarbete, det rök kraftigt och det enda som fanns kvar var murstocken och grunden.
Tur i otruen att det blåste åt rätt håll så övriga byggnader klarade sig. Bara en åkerplätt och lite annan vegetation som strök med.
Men alltihop var ändå en nyttig upplevelse, man fattar inte hur fort det kan gå. Såg ut som om det varit en grill eller nåt på altanen som startat branden och så blåsten på det. Och en kvart. Och för att inte tala om värmen, man fattar inte hur varmt det blir liksom....
Såg nu att det stod lite här om det:
http://allehanda.se/avdelning/solleftea/26164