mattjat

Kvällen lider mot sitt slut, det är tomt i vinglaset, solen har gått ner, de sista raderna i boken är lästa, men pilutta dig; Det kommer en ny dag i morgon!
De sista raderna lästes ikväll ur biografin om Astrid Lindgren; "Astrids bilder"...sicken behaglig manniska det var. Så stark, så stor, men ändå så mänsklig. Det är inte utan att man önskar man kunde fått var med på ett hörn där på Näs i Vimmerby i början av förra seklet. Fått vara en av förebilderna till nån avv alla dessa figurer och filurer hon hittat på genom tiderna. Hmm, jag undrar vem jag skulle ha velat vara? Madicken kanske...fast henne hade hon ju redan en förebild till... Tjorven då? Ja, kanske.
Boken besrkiver på ett smått humoristiskt sätt Astrids alla skeden i livet. Hur hennes föräldrar Hanna och Samuel Agust träffas, hur hon själv växer upp bland sprättande höns och steniga kohagar. När hon som 18-åring blev gravid med chefen på tryckeriet och hur hon i sin ensamhet födde sonen Lasse på en sjukhus i Köpenhamn. Hur hon lämade sonen hos fosterföräldrar där, medan hon hankade sig fram på kontoren i Stockholm som stenograf. En tredjedel av månadslönen var vad hon fick ge för en tur- och returbiljett till Köpenhamn varje gång hon hälsade på sonen...
Den berättar även hur hon kämpade med sitt körkort som hon slutade använda efter ett par år när nära och kära äntligen lyckats intala henne om att cykeln var ett säkrare fortskaffningsmedel för henne...
Eller hur hon på senare år varje dag ringde sin ena syster på fm och den andra på eftermiddagen. Ofta börjades samtalen med orden "Döden, döden" för då var det smatalsämnet avklarat sedan! Haha...
Hennes politiska inställning, om sagan om pomperipossa som betalade 102% i skatt som fick politiker att se svart medan debattörer mer än gärna publicerade hennes historia.
Om hennes kärlek till barn och hur illa berörd hon blev när hon visste att ett barn for illa någonstans i världen.
Jaa, nu har jag snart redogjort för hela boken, men vad gör det... Bilderna kan jag ju inte återge och bara dom gör boken värd att ta i sina händer. I tre kvällar har jag nu suttit med den i knät och plöjt sida upp och sida ner. Nu är det nästan sogligt att den är slut. Men jag har nästan blivit sugen att läsa hennes verk igen, om än inte Anja är intresserad så läser jag väl dom för min egen skull. Och det gör man ju inte på en kaffekvart!

         m.flera m.flera